Borta bra men hemma bäst (?)

Nu är jag hemma igen. Både skönt och ledsamt på samma gång. Saknar redan Uganda och alla underbara människor där. Men jag ser fram emot att vara hemma (även om det bara är i 10 dagar) och träffa alla här också!

Det har varit 8 otroliga veckor, med många minnen för livet och mängder av erfarenheter rikare. Det har bara gett mig ännu mer lust att resa och jag hoppas jag kommer tillbaka till Uganda någon gång. Men först är det andra delar av Afrika och världen som lockar.

Så det är slut på bloggandet för denna gången, men jag hoppas det inte dröjer allt för länge innan det bär av på nya äventyr!

Natsumi, jag och Yukie med några av barnen!

Inte nog med att jag hade en äcklig grej på min tå, utan jag fick även feber i lördags kväll. Har ätit ipren hela helgen, vilket har hjälpt hyfsat men i söndags kväll frös jag så att jag skakade. Och då menar jag skakade, har aldrig känt något liknande, kunde knappt hålla i grejer för att jag skakade så mycket. Så jag tänkte att det är ju lika bra att nämna det för läkaren också. Gick dit igår morse, var där ca 20 min innan de öppnade så jag var först i kön. Och som jag misstänkte, så var det malaria. Super. Och grejen på min tå var en parasit, som de tog bort med hjälp av en nål och en skalpell. Kände dock ingenting som tur var, eftersom huden som täckte över den var död. 

Jag som HATAR insekter var ju inte direkt glad över att ha en under huden, och det blev inte direkt bättre när sjuksköterskan som tog bort den kommenterade "oh, it's a really big one". Awesome. De fick iallafall bort den (hoppas jag) och jag fick dessutom malariamedicin och paracetamol. Så för tillfället tar jag 14 tabletter om dagen. Också ett roligt sätt att spendera sista dagarna här. Låg mest i sängen igår, och som tur var har jag världens bästa kompisar här som fixade lunch och allt jag behövde från marknaden. Kände mig dock bättre efter lite vila, och nu mår jag riktigt bra så länge jag tar febernesättande. Bara lite yrsel då och då. Hade faktiskt väntat mig att malaria skulle vara allvarligare. 

Sista kvällen här idag, och sen har jag nästan hela dagen imorgon också. Har hyrt en taxi som ska hämta upp mig vid halv sju och köra mig till flygplatsen. 

Fast för tillfället vill jag verkligen  inte åka hem. Hade helst stannat iallafall en vecka till, men det ska samtidigt bli skönt att komma hem också. Det första jag ska göra är att ta en varm dusch! 

Så imorgon blir det till att fixa klart med smyckena jag ska ta med mig, lämna lite kläder som jag inte ska ta med mig hem, och myggnät, till the restoration centre och säga hejdå till alla. Snyft.

På torsdag är äventyret slut för denna gången, och jag hoppas verkligen att jag får möjlighet att komma tillbaka!

Sista dagarna här. Helt sjukt, vart tog tiden vägen?
Helgen har vart bra, vi har inte gjort nåt vettigt alls. Riktigt skönt. Spenderade ett par timmar igår och idag vid poolen på Tropic Inn, ett hotell ca 5 min från oss. Måste ju försöka bli lite solbränd innan vi åker hem. Vi använder ju nästan alltid långa byxor och kjolar, så har ju inte direkt fått mycket färg förutom i ansiktet som är konstant rosa. Mycket fint.

Har även fått en liten bula på min tå, och fick höra av killarna vi brukar köpa rolex från att det förmodligen är en parasit. KUL. Så sjukt äckligt. Ska gå till läkaren imorgon iallafall, så hoppas de kan ta bort den eller ge mig medicin. Känner inte riktigt för att ha något levande i min tå. Usch usch usch.

På torsdag förmiddag är jag hemma igen. Väldigt blandade känslor. Ska bli skönt att komma hem samtidigt som jag absolut inte vill åka härifrån. Känns som att det kommer bli mer av en kulturkrock att komma hem igen än det var att komma hit. Galet hur snabbt man anpassar sig, och hur snabbt det gick att betrakta Masaka och hotellet som hemma. Jag kommer definitivt att sakna tiden jag spenderat här, och alla människor jag träffat. Även om det inte blev riktigt vad jag hade väntat mig så ångrar jag inte en sekund att jag åkte hit, och jag hoppas verkligen att jag kommer tillbaka någon gång. Underbara Uganda. 

Med kvinnogruppen i Ssaza

Smyckestillverkningen går framåt med stormsteg och denna veckan har vi tillverkat pärlor i flera timmar varje dag. Mina fingrar värker. Men vi har ca 40 par örhängen, några armband och ett par halsband klara! Och nu har vi jättemånga färdiga pärlor, så det är bara att sätta ihop allt. Känns skönt att faktiskt ha något vettigt att göra på dagarna.

Eftersom jag känt att jag inte gjort så mycket här den senaste tiden, så mailade jag TASO (the aids support organisation, en av de största organisationerna som jobbar med hiv/aids här i uganda) häromveckan för att fråga om jag kunde jobba med dem ett par dagar fram tills jag åker hem. De svarade för ett par dagar sen, och gav mig ett telefonnummer så jag ringde upp igår och fick tid för ett möte halv nio imorse. De var väldigt positiva och hjälpsamma, men eftersom jag bara har en vecka kvar är det ju inte så mycket jag kan göra. Men jag ska iallafall få följa med dem några gånger och se hur de jobbar och så. På söndag ska några åka ut till olika communities för att informera om aids och relaterade problem med hjälp av en drama-föreställning. Så jag ska få följa med dem, ska bli jätteintressant! Jag fick även se deras barnavdelning idag dit HIV positiva barn kommer. De jobbar mycket med att låta barnen leka och rita, och på så sätt uttrycka sina känslor om situationen. Kul att se iallafall!

Här kommer lite bilder på smyckena som är klara!

Armband

Örhängen

Mer örhängen

En av tjejerna med ett av halsbanden

African Time

Ett välkänt faktum vid det här laget är att afrikaner är urdåliga på att hålla tiden. African time som vi kallar det, säger de att man ska mötas vid en viss tid så kan man räkna med att folk börjar droppa in tidigast 40 min senare. I lördags lärde vi oss att detta även gäller för större tillställningar som bröllop. Bröllopet skulle börja halv fyra, så kvart över tre kom Mathias och hämtade oss och vi var på the restoration centre ca 10 min senare.
Satte oss på stolarna som var framställda, och väntade. Och väntade. Och väntade. Gästerna är inte med på ceremonin i kyrkan, utan bara på mottagningen senare, så det var brudparet som skulle komma från kyrkan vi väntade på. I ca 4 timmar. Det mest spännande som hände var att Henry (son till en av lärarna) som satt i mitt knä kissade ner sig. Och därmed även mig. Mysigt.
Men vad gör man, bara att försöka tvätta av min kjol lite, och byta byxor på honom. Sen satt vi där och väntade igen. Vid sju-tiden gav vi upp, då hade det börjat regna och bli mörkt så vi åkte hem igen. Så det blev inget afrikanskt bröllop för oss. Men man kan ju inte annat än att skratta åt det. TIA. Vi fick ju en riktigt afrikansk upplevelse ändå, för det känns ju som att det är nästan enda stället där detta skulle kunna hända haha.

Idag har inte heller vart jättespännande, vart på the restoration centre och gjort smycken i flera timmar. Några örhängen och ett halsband är klara, hur fina som helst. Glömde tyvärr att ta bilder, men gör det imorgon när vi fortsätter så ni får se! Annars händer inte så mycket här, allt rullar på som vanligt.
De flesta som var i Kenya förra veckan kom tillbaka nu i helgen, så det är kul. Inte så himla dött på hotellet längre!

Igår förmiddag åkte jag med Prince, grundaren av BFFF Afrika för att se deras projekt och community. De äger en bit land där de har sitt kontor, ett litet bibliotek där likalbefolkningen kan komma och låna böcker eller sitta och läsa, och även ett hus för volontärerna. Huset var väldigt basic, men å andra sidan kommer man ju inte direkt som volontär till Uganda för att bo på fina hotell.

Alla internationella volontärer hade åkt hem dagen innan, så det var ingen som jobbade just nu. Men jag fick se planeringar och utvärderingar och sånt för de olika projekten och det verkade väldigt bra och mycket mer organiserat än det jag jobbar med. Så det känns ju lite surt...menmen, inte så mycket att göra åt det nu. Och om jag någonsin kommmer tillbaka hit så vet jag ju vart jag kan vända mig för att jobba iallafall.

På eftermiddagen åkte jag till kvinnogruppen i Ssaza för att prata mer om saving and investing med dem. Fick även en liten necessär av en av kvinnorna,  som hon gjort själv av bananfibrer. Hur fin som helst. Sen prackade de på mig en jättestor papaya och lite bananer också. Känns ju lite dumt att ta emot massa när jag vet hur lite pengar de har, men å andra sidan känns det ju väldigt oartigt att vägra också när de vill ge mig det. God papaya var det dock J

Idag hade jag inget speciellt att göra, är ju ledig på helgerna så följde med Nagisa till barnhemmet hon jobbar på. Vi lekte med barnen, huuuur söta som helst. Och med ett enormt behov av kärlek och närhet. Hade minst 3 ungar hängandes i armarna och benen hela tiden, och så fort man sätter sig ner kommer de och vill krypa upp i knät eller lägga huvudet i knät. Det kom också en doktor för att unersöka barnen, vilket var intressant att se och han berättade lite om de vanligaste problemen och så.

Imorgon är jag bjuden på bröllop, en av lärarna på the restoration centre ska gifta sig så de bjöd in mig! Ska bli jättekul att få se ett afrikanskt bröllop!

Enough for today, uppdaterar nog imorgon igen efter bröllopet. 

Tack

Tack till alla ni som hört av er angående smyckena, jag uppskattar det verkligen! Jag kommer förmodligen att ta med mig så många jag kan hem, så behöver inte veta några exakta antal utan mer generellt hur många som är intresserade. Vi har inte heller bestämt hur vi ska göra med betalning och sånt, men jag hör av mig så fort mer är bestämt!

Nu ska jag bege mig tillbaka till hotellet, har suttit här ett bra tag och förberett en presentation för imorgon. Vi ska prata mer om sparande och investerande med kvinnogruppen i Ssaza imorgon, så jag har gjort lite research och ska göra en plansch ikväll också. Alltid lättare att lära ut något om man har något som de kan titta på och läsa från samtidigt. Ska även bege mig till marknaden och köpa middag, får se vad det blir idag. Definitivt en avokado i alla fall. Jag lär ju snart bli grön av all avokado jag äter här, en nästan varje dag. Men de är så himla goda, smakar mycket mer än hemma och de är superbilliga!! (ca 50 öre styck)

Min solbränna från igår har även börjat lägga sig lite, så jag är inte lika röd längre. Alltid något.

Humöret har förbättrats något idag. Jag har trots allt spenderat 6 underbara veckor här, and I do love this country. All den goda (och billiga!) maten, de vänliga människorna och glädjen som finns överallt, även där man minst väntar sig det. Människorna här är otroligt uppfinningsrika, de skapar mycket med lite och tar en dag i taget. Man oroar sig inte allt för mycket för framtiden utan lever i nuet, och man hjälper varandra. Även de mindre barnen har sin uppgift, och att se en 5-åring bärande sitt yngre syskon på ryggen är inget ovanligt här. Många familjer bor i ett eller max två rum, tätt inpå varandra, och man kan se vilken nära relation många syskon har då de har tagit hand om varandra sen de var mycket små.

Och så glädjen, överallt. Vanligtvis när jag går från hotellet hit till caféet kommer några barn som bor här vid vägen springandes, skrattandes och ropandes ”Mzungu, Hi mzungu!” . De tar mig i handen eller armen eller vart de nu kan få tag, och går med mig en bit på vägen. Alltid med ett skratt eller leende. Det spelar ingen roll vart man går, om vi besöker små byar mitt ute i ingenstans där barnen är barfota och klädda i trasiga, smutsiga kläder ser man det ändå. Livsglädje. Och jag beundrar dem för det. För jag kan ärligt talat inte säga att jag skulle haft samma glädje, styrka och mod om det var jag som levde under de omständigheterna. I en vardag med sjukdomar, HIV, oro för att inte ha tillräckligt med mat för dagen, och alldeles för tidig död.

Så nej, mina 6 veckor här har inte varit bortslösade. För jag har lärt mig väldigt mycket, och jag har fått uppleva ett helt annat sätt att leva, att tänka, att vara. Det kommer jag förhoppningsvis alltid bära med mig, för vi har det så himla bra i Sverige och oftast har vi inte ens vett att uppskatta det. Det finns så många människor som har det sämre, mycket sämre, men inte klagar de för det. För vad hjälper det att klaga? Istället gör de något åt det, för det är det enda alternativet. Även om jag vet att så fort jag kommer hem igen kommer jag gå tillbaka till gamla vanor igen, det går så fort att anpassa sig tillbaka till sitt vanliga liv, så hoppas jag att i alla fall lite av den mentaliteten finns kvar inom mig.

You may never know what results come of your action, but if you do nothing there will be no result

- Mahatma Gandhi

Frustration

Idag har INTE vart en bra dag. Jag är så jävla förbannad. Jag skulle ju egentligen jobbat för en organisation som heter BFFF Afrika och jobbar med HIV counselling, utbildning etc. Men när jag kom hit blev jag tillsagd att de inte jobbar med Milechild längre och att jag inte kunde jobba med dem. Eftersom jag precis hade kommit antog jag ju att Martin visste vad han pratade om, så jag började jobba med den andra organisationen som jag jobbar med nu. Vilket har vart ok, men jag har ju inte direkt känt att jag gjort något vettigt mer än kanske någon dag i veckan. Det är först senaste veckan med smyckesprojektet och HIV träningen vi fick, men då är det enbart för att jag startat det själv.

Iallafall, imorse när vi var på the restoration center så satt jag och väntade på att de skulle fixa några grejer. Då kommer en man fram och hälsar, och säger att han är från BFFF Afrika. Så jag sa att jag egentligen skulle jobbat med dem men blev tillsagd att det inte gick. Det visar sig då att han hade väntat sig att jag skulle komma, förberett för mig så att jag skulle ha saker att göra etc, och blev förvånad när jag aldrig kom. Så jag frågade lite om organisationen och det visar sig att de får bidrag från bla. en organisation i Holland och även från andra ställen så de har faktiskt tillräckligt med pengar för att driva sina projekt, till skillnad från de jag jobbar för nu. De utbildar HIV-counsellors och har också licens för att utbilda lärare inom det. Så det verkar som att det faktiskt är en fungerande organisation.

Så det känns ju väldigt bra att jag mer eller mindre har slösat 6 veckor på ingenting, när jag kunde ha jobbat där och faktiskt gjort något vettigt. Och nu har jag bara 2 veckor kvar, så jag lär ju inte hinna göra så mycket nu. Jag ska iallafall följa med honom på fredag och se vad dom gör, det lät ju väldigt bra men man vet ju aldrig. Jag hoppas nästan att det inte ska vara så bra som det verkar, det kommer ju kännas jävligt surt att jag missade det isåfall. Jag ska definitivt prata ordentligt med Martin ikväll, hittills när jag försöker föra det på tal undviker han mest frågan.

Så denna dagen startade ju bra, och blev sen ännu bättre när vi skulle bygga ställningar för att plantera passionsfrukt för HIV-gruppen, så att de ska kunna variera sin diet mer och även sälja lite. Vilket ju är en bra tanke, men som väntat kunde ju inte jag hjälpa till så mycket utan stod mest där i ca 3 timmar. Produktivt. Så den här dagen har ju vart bra. Allt bara byggdes på och tillslut var jag så himla frustrerad och arg att jag inte visste vad jag skulle göra.

Nej nog om detta innan jag exploderar, och med tanke på att jag sitter på ett café hade det nog inte vart så bra. Jag återkommer när jag är på bättre humör

Pärlor

Pärlor, pärlor och mer pärlor, det är vad jag sysslat med idag. Kvinnan som skulle lära oss göra smyckena förra gången var inte så bra, och ville ha massa betalt så nu har vi hittat en annan som är mycket duktigare och mer engagerad. Plus att pärlorna blev enormt mycket finare denna gången eftersom vi hade bättre material, dessa kan vi faktiskt sälja. Vi kommer förmodligen göra halsband och örhängen. Priserna är inte bestämda än, eftersom vi inte vet totala materialkostnaden än, men kommer förmodligen ligga runt 20 kr för ett par örhängen, och ca 30 kr för ett halsband. Så snälla hör av er om ni är intresserade av att köpa, och sprid till era bekanta! Det är ju inte så mycket pengar i Sverige, men för barnen här gör det stor skillnad! Så nu ska vi försöka tillverka så mycket som möjligt dessa två veckor så att jag kan ta med mig hem när jag åker.

De färdiga örhängena kommer se ut som bilden jag la upp i ett tidigare inlägg, fast de kommer finnas i olika färger. Jag tog även några bilder idag så ni får se hur pärlorna se ut, och det är STOR skillnad från de vi gjorde i fredags! Innan vi sätter ihop smyckena ska de "glaseras" också, så att de blir glansiga och fina.

Såhär såg det ut när vi började...

...och när vi slutade!

Helgen har alltså spenderats i Kampala. Kom dit vid sex-tiden på lördag, så efter att ha lämnat av väskorna i mc-huset gick vi ut för att äta. Det blev kina-mat, riktigt gott med lite omväxling till den lokala maten. Gick sedan vidare till en bar, men var rätt trötta så stannade inte så länge.

Idag har vi shoppat på två stycken olika crafts-market, där de säljer olika afrikanska hantverk, smycken och lite kläder. Nu är vi äntligen tillbaka i Masaka efter en seg bussresa. Och efter en helg i hektiska, smutsiga Kampala uppskattar man Masaka ännu mer! Mindre roligt när strömmen går precis när man ska duscha dock. Som om det inte räckte med att det bara finns kallvatten. Men med ficklampans hjälp gick det med.

Imorgon blir det ”jobb” igen. Ska börja med att sätta ihop filerna för barnen på barnhemmet i Rakai, med fotona på dem och sedan ska vi nog till the restoration centre för att jobba med smyckes-projektet tror jag. Vi får se. Här tar man som sagt en dag i taget, eller mer en timme i taget kanske. Nu blir det sängen efter en lång dag. Natti natti.

Oh och förresten, Pernilla om du läser, de har Oreos med jordnötssmör i den stora supermarketen i Kampala! Riktig asien-flashback, huuuuur gott som helst!

Lördag

Igår skulle vi lära ut lite om investeringar till kvinnogruppen i Ssaza. De sparar pengar tillsammans och har nu fått ihop ca 100 000 shillings, motsvarande ungefär 300 kr. Så därför tycket vi det var dags att de investerar en del av de pengarna. En stor skillnad mellan Uganda och väst-världen är att samhället här är väldigt fokuserat på nu-tiden, "idag". Man tänker inte alls så mycket på framtiden utan tar en dag i taget, därför är det väldigt få som faktiskt försöker spara pengar och planera för framtiden.

Eftersom jag inte vet så mycket om investering och sparande, hur det funkar här, och vad som är bra att investera i så skulle Mathias (som jag jobbar med) komma lite tidigare till hotellet och hjälpa oss planera en presentation. Han skulle komma vid 12, men dök inte upp förrän vid kvart i tre. African time. Så där slösades hela förmiddagen på att vänta på honom. Fick iallafall lite sovmorgon, skönt!
Presentationen gick helt ok, men jag vet inte hur mycket av det de faktiskt förstod. Men de ville gärna lära sig mer så nästa vecka ska vi förbereda oss lite bättre och prata mer om det. Det bästa de kan investera i nu är fömodligen grisar, eftersom de kan få många ungar som sedan kan säljas, och de är också lätta att sköta om. Så vi föreslog det för dem.

Eftersom alla andra ska till Kampala i helgen så bestämde jag mig för att åka dit också, istället för att vara ensam kvar här. Tänkte shoppa lite souvenirer och så. Sara och Laeticia åker hem efter helgen också, så sen är det bara jag och några japanska tjejer kvar. Nästan alla har åkt hem nu, så det är tråkigt eftersom jag inte har umgåtts så mycket med de som är kvar, och många av de pratar inte så bra engelska. Men eftersom vi har rätt mycket jobb på gång för nästa vecka så lär jag kunna sysselsätta mig ändå!

Insåg häromdagen att jag har mindre än tre veckor kvar här, vart tog tiden vägen? Något som jag inte kommer sakna är de kalla duscharna här. Lagom kul när man som jag i morse redan frös lite, och måste ta en kall dusch. Tur att det är varmt ute då.
Nu ska jag snart bege mig tillbaka och fixa lite lunch, vi tänkte laga pasta tillsammans som omväxling mot alla rolex (stekt ägg med tomat och kål, inrullat i en slags pannkaka) vi äter! Kommer dock att sakna maten här, och framförallt priserna! En rolex kostar ca 2.50 kr, och till middag brukar vi köpa nåt på marknaden, tex. potatis med bönor. Man får en stooor portion för 2.50. Helt sjukt. Och gott är det också!

Tillbaka i Masaka imorgon kväll, until then, ha det bra!

Framsteg

Idag har vi startar smyckesprojektet. Det kom en kvinna och visade barnen, och oss, hur man gjorde ”pärlorna” av papper. Det funkar bäst med typ planscher eftersom det blir glansigare och finare då. Tyvärr så var de vi hade idag ganska smutsiga efter att ha hängt på väggarna i skolan, så pärlorna blev inte jättefina, men det dög ju som övning. Vi fick rådet att gå till supermarkets och fråga efter gamla kalendrar som vi kunde få, så jag tror de skulle göra det idag eller imorgon. Läraren kommer tillbaka på lördag för att visa oss lite mer hur man ska göra. Vissa av barnen var riktigt duktiga och lärde sig fort. Jag lyckades också rätt bra med mina, som läraren sen använde som exempel för att visa hur de skulle se ut. Lite stolt var jag allt haha. Så förhoppningsvis fortsätter det såhär, så att vi faktiskt får ett fungerande projekt!

Vid 12-tiden träffade vi HIV-gruppen, en grupp av mestadels kvinnor som lär sig att sy på the restoration center. Vi pratade med de en och en, frågade de om de var HIV positiva, hur länge de hade vetat om det, och om de inte var det – om de hade testat sig och hur ofta de gjorde det. Många av dem visste inte om att de borde testa sig regelbundet och inte bara en gång. Det framkom även att de flesta män vägrar att testa sig, då HIV är ett väldigt känsligt ämne och de vill inte att någon ska veta att de har det. Vissa väljer även bort mediciner även om de är HIV positiva, bara för att ingen ska se de ta mediciner och förstå att de har HIV.

Men det är ju såklart viktigt att de faktiskt tar reda på sin status, så att de kan få behandling om det skulle behövas. Men de flesta kvinnorna är rädda för att ta upp det med sina män, så nästa vecka tänkte vi försöka få hit de så att vi kan prata med dem istället. Jag vet inte om det kommer göra så mycket nytta men det är iallafall värt ett försök!

Så idag har varit en riktigt produktiv dag! (Jag har till och med tvättat lite!) Det känns skönt att faktiskt göra något vettigt, och det var väldigt intressant att prata med kvinnorna och få höra hur det faktiskt är.


Tog även lite bilder när vi gjorde smyckena, som sagt så är det bara övning, så förhoppningsvis kommer de se bättre ut snart, och när vi får bättre material att göra dem av. Tog en bild av mina örhängen som jag köpt här ockå, det är så det är meningen att de som vi gör ska se ut.

Nytt projekt

Äntligen börjar vi göra lite mer vettiga saker. Eller förhoppningsvis i alla fall, om allt går som planerat. Idag fick vi HIV counselling training, vilket var väldigt intressant. Så imorgon ska vi träffa en grupp med HIV-positiva kvinnor för att prata om HIV. Vilket ju faktiskt är det som det är meningen att jag ska göra. Tog bara fem veckor att få till det...

Vi ska även starta ett nytt projekt på the restoration centre, skolan där vi brukar vara. De ber oss hela tiden om pengar, eller vill att vi ska försöka hitta folk som vill sponsra barnens skolgång, men vi känner att vi inte bara vill ge de pengar, som vi dessutom inte riktigt vet vart de hamnar. Attityden bland många här är också att vita människor, "mzungus", är rika och att man kan få pengar av dem. Nästan alltid när vi besöker skolor och barnhem gör barnen ett litet uppträdande med dans och sång, som avslutas med en sång om hur de vill studera men inte har tillräckligt med pengar, och de vill att vi ska sponsra dem. Detta gör att så fort någon gör något snällt eller speciellt för oss, så antar man att de förväntar sig pengar av oss.
Så vi vill gärna hjälpa centret att få mer pengar, men vi vill inte bara ge det till dem. Så vi har kommit på att barnen kan tillverka smycken, gjorda av papper. Den sortens örhängen och halsband är väldigt vanliga och populära bland turister här, och man kan knappt tro att de är gjorda av papper. De ser precis ut som pärlor i olika färger, jättefina. Eftersom de görs av papper är även material-kostnaden låg, och smycken är ju lätta att transportera, vilket är ett stort plus. Tanken är att de nu under sommaren när de inte har skola, i allafall barnen som är föräldralösa och bor på skolan, ska tillverka så många smycken som möjligt så att vi kan ta med hem och sälja i våra hemländer. På det sättet kan vi få in mer pengar, men folk skulle inte bara ge bort pengar utan faktiskt få något för det, samtidigt som de hjälper barnen! Och viktigast av allt är att barnen faktiskt lär sig att de inte bara kan förvänta sig bidrag, men att man faktiskt måste jobba för det. Och de är ju trots allt barn så vi vill inte att de ska behöva jobba allt för mycket, så lite smyckestillverkning känns som en bra idé.
Vi skulle egentligen startat idag, men pga regnet kunde inte kvinnan som ska lära oss göra dem komma. Så förhoppningsvis blir det imorgon på morgonen istället!

Jag lägger upp en bild på mina örhängen imorgon, och om vi faktiskt hinner tillverka några imorgon så tar jag foton på dem också. Så om ni är intresserade av att köpa, hör av er! Fina smycken, samtidigt som era pengar  bidrar till att barnen som bor där kan bo kvar, och att alla skolbarnen får lunch i skolan. Förmodligen kommer priset på örhängen ligga runt 20 kr, så det är inga stora pengar, men gör stor skillnad här!

The restoration center

Några av barnen

Rwanda – amazing. Resan dit å andra sidan, not so much. De senaste dagarna har vart helt galna, med sjukt mycket som hänt. Vet knappt var jag ska börja. I torsdags skulle vi bege oss mot Kampala vid två-tiden för att köpa biljetter till nattbussen till Rwanda, och försöka fixa min kamera som gått sönder, eller köpa en ny. Men som vanligt här i Uganda gick det inte enligt tidsplanen och vi var inte i Kampala förrän vid sju-tiden, då det redan började bli mörkt. För att spara tid bestämde vi oss för att Laeticia skulle åka och fixa biljetterna medan jag tog mig till köpcentret för att kolla kameror, och Zhang var tvungen att lämna av sin väska i mc-huset. Sara, Tang och Yukie skulle komma med en senare buss från Masaka och möta upp oss. Och här börjar de riktiga problemen, kortfattat, det fanns inga biljetter att få tag på alls, Laeticia åkte runt till ca 5 olika bussbolag. Fick dessutom sin väska uppskuren någonstans på vägen, och sin kamera stulen. Vi lyckades dock boka biljetter till fredag natt till slut, och fick spendera en natt och dag i Kampala istället. Bussen som de andra skulle komma med fick dessutom bensinstopp på vägen så de kom inte fram förrän vid elva på kvällen. Som tur var fanns det lediga sängar i mc-huset, dock inga kuddar, filtar eller lakan. Så vi sov i våra kläder med tjocktröja, men frös ändå ihjäl på natten. Bra start liksom.

På fredag skulle jag försöka få min kamera fixad, även här en hel del problem, men kortfattat, den funkade fortfarande inte när jag skulle hämta den och jag köpte en ny. Så på kvällen tog vi bodas till busstationen, höll på att dö på kuppen när förarna bestämde sig för att tävla och körde sjukt fort. Det gick bra, men när vi väl kom fram ville min och Saras förare ha mer pengar än vi kommit överens om. Höga på adrenalin efter vansinnesfärden genom ett mörkt Kampala, och smått trötta efter allt som gått fel tidigare skällde vi ut honom och fick våran växel tillbaka haha.

Kom iallafall fram till Kigali morgonen därpå, något försenat men utan större problem. Här slutade dock vårat flyt igen. Kortfattat, så tog det oss lååång tid att hitta till ett växlingskontor, efter att till slut ha fått några boda-drivers att ta oss till postkontoret där man kan växla, upptäcker vi att Laeticia fattas. Man får bara åka en på varja boda i Rwanda, och man måste ha hjälm (!), så vi var tvungna att ta varsin motortaxi, som de kallas där. Så fem av oss kom dit, men Laeicias förare tappade bort de andra och virrade bort sig. Men det löste sig det med. På kvällen gick vi till Hotel des Mille Collines som är ett 4-stjärnigt hotell och även hotellet som är med i filmen Hotel Rwanda, och där hotell-chefen lät Tutsi-flyktingar gömma sig för att undgå Interhamwe militärerna som hade mördat de annars. Satt på uteserveringen där ett tag, mycket trevligt.

Nästa dag tog vi oss till the Genocide Memorial museum. Väldigt intressant men fruktansvärt att se och läsa om det. 800 000 människor mördades under ca 100 dagar. Sista avdelningen hade bilder på några av barnen som dödades, med deras namn, favoritmaträtt, några ord om deras personlighet och sättet de blev dödade på. Fruktansvärt. Att människor kan vara så grymma. Och det är inte ens så länge sedan, bara 17 år sedan. Vilket betyder att nästan alla människor vi mötte i Rwanda var med om det, de överlevde, eller deltog till och med i dödandet. 

Vi åkte även till Gisenyi som ligger alldeles vid gränsen till Kongo. Det finns en sjö, lake Kivu, där så vi hade planerat att ligga och sola på stranden. Men det regnade och var molnigt både ösndagen och måndagen så det blev inte så mycket med det. Gick till gränsen mot Kongo, så nu har jag nästan varit i Kongo! 

Bussresan hem var ett äventyr i sig med världens storm uppe i bergen, ösregn, blixt och åska. Så bussen fastnade nästan i lera där uppe och blev väldigt försenad. När vi nästan var framme i Masaka fastnade vi även vid något vägarbete eller något sådant, vet inte riktigt vad det var men vi blev kvar i två timmar. Så vi var inte hemma förrän halv sju på morgonen. Nio timmars bussresa blev till femton...kul.

Men sammanfattningsvis var jättebra dagar, och Rwanda är ett otroligt vackert land med alla kullar och berg. Här kommer lite bilder!

View from Kigali

Tang, Zhang, Yukie, Sara and Laeticia

Congo border!

Rwanda

Imorgon kväll tar vi nattbussen från Kampala till Kigali i Rwanda! Spenderar 2 dagar i Kigali, för att sedan ta oss till en sjö alldeles vid gränsen till Kongo på söndagen. Är tillbaka i Masaka på måndag.

Måndag

Skrev detta i måndags, men då internet slutade funka för att det började regna får ni ta del av det nu istället :)

I fredags morse vid halv sju bar det av mot Murchison Falls för safari! Det tog ca nio timmar att komma dit så det var en låååång bilfärd. På vägen från Masaka till Kampala stannade vi även vid ekvatorn för att ta lite bilder, så jag har nu stått med ett ben på på varje sida om ekvatorn!

Väl framma vid nationalparken åkte vi direkt till toppen av vattenfallet, vattnet pressas fram med otrolig kraft genom en springa på sex meter. Otroligt mäktigt. Underbar natur, kändes som en scen ur en film. Och det var tydligen här delar av filmen The African Queen med Humphrey Bogart och Katherine Hepburn spelades in . Vi fick även se stället där Ernest Hemingway kraschade med sitt flygplan och dog, när han försökte flyga över fallen.

På lördagen var det äntligen dags för safarin! Vi startade vid sju på morgonen och körde runt i ca fyra timmar. Igen, underbart vacker natur, ord räcker inte riktigt till för att beskriva känslan av att vara helt omgiven av natur och vilda djur mitt i Afrika. Vi såg till och med lejon vilket är väldigt ovanligt eftersom det inte finns så många kvar här! Jag önskar att jag hade haft en bättre kamera, eftersom jag ofta var tvungen att zooma väldigt mycket blev vissa bilder väldigt suddiga.

Jag har dock känt mig lite halvkrasslig hela helgen, så jag har knaprat Ipren, men det hjälpte tyvärr inte mot halsont, så igår tappade jag rösten helt. Det är redan lite bättre, men jag låter fortfarande som en man. Kul. Men sammanfattningsvis, fantastisk helg!

Idag blev det inget jobb alls, vet inte riktigt varför men det var rätt skönt så jag kan vila upp mig och bli frisk. Denna veckan ska vi plantera majs och någon annan växt på the restoration centre, så att de kan bli mer självförsörjande. Så jag jobbar som sagt var inte så mycket med det som jag trodde jag skulle göra, dvs HIV/AIDS. Men det är bara att vara flexibel och redo för allt.

Jag funderar på att försöka starta en insamling för att få in pengar till myggnät till barn och vuxna i Gayaza, eftersom malaria är jättevanligt här då folk helt enkelt inte har råd med myggnät, och inte kan ta sig till sjukhuset i tid om de blir sjuka. Jag hade även velat få en doktor till restoration centre för att HIV-testa alla barnen, men problemet är att skolan slutade i fredags så det blir svårt att få alla samlade. Jag tänkte försöka komma på något eget projekt, som jag kan strukturera upp lite mer, men eftersom alla skolor slutar så vet jag inte rikitigt vem jag ska rikta mig åt. Det lättaste, och förmodligen mest effektiva hade ju varit att göra något med barnen men det blir ju lite svårt när nästan alla är hemma hos sina familjer. Vi får se vad jag kan hitta på, och any ideas mottages tacksamt!

Begravning, goodbye party och safari!

Igår blev det inget jobb utan vi fick istället följa med på begravningen. Det var kusinen till en som vi jobbar för som hade dött av AIDS. Vi skulle först åka vid nio, sen blev det halv elva, och till slut åkte vi faktiskt vid ett-tiden. Som sagt, this is Africa. Det var ca 20 min boda boda färd dit, min längsta boda tur hittills! Boda boda är en motorcykel, och är det vanligaste sättet att ta sig fram här. Oftast åker man en eller två (plus förare) men det går att trycka in tre stycken också. Livsfarligt egentligen då de kör fort på dåliga vägar, utan hjälm och man ofta har kortärmat. Så om man skulle ramla hade man nog inte haft mycket skinn kvar. Men det finns oftast inget alternativ så man får helt enkelt försöka att inte tänka så.

Iallafall, väl där fick vi gå in i det lilla huset där några kvinnor satt på golvet, bla. den dödes mamma, och hans fru. De grät och "klagade" eller ropade, vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, högljutt var det iallafall. Och därinne låg även den döde på en madrass, med ett bandage runt huvudet så att inte käkarna skulle ramla isär. Första gången jag ser en död människa på så nära håll. Sjukt. Vi visste inte riktigt hur vi skulle bete oss, men satte oss på golvet och hälsade på mamman och frun. Sedan följde en timmes väntan igen på att ceremonin skulle börja, och den var rätt lång och bara på Luganda, det lokala språket. Så vi förstod inte mycket, men det var intressant att ha upplevt en afrikansk begravning!

Idag var vi först på skolan och sorterade alla dokument vi gjort för barnen och satte ihop de med fotona vi tagit. Sen var det ett goodbye party för James och Camilla som åker hem imorgon, hos en kvinnogrupp som vi brukar ha föreläsningar för. De bjöd oss på massa mat, vilket alltid känns lite dumt, de borde ju spara maten till sig själva och sina barn. Men det var jättegott, och de dansade och sjöng även för oss!

Imorgon bär det av till Murchison falls national park för safari!! Ska bli sååå kul. Det finns alla möjliga sorters djur där, och har vi tur kanske vi även får se lejon!

Nu måste jag tillbaka till hotellet för de stänger snart kaféet. Uppdaterar igen efter safarin med lite bilder!

I väntans tider...

för vänta är det man gör för det mesta här. Folk saknar helt tidsbegrepp, och ska man mötas en viss tid så kan man räkna med att det blir minst 30 min senare. Men å andra sidan är det sällan man har bråttom här ändå!
I lördags åkte jag och några av de andra till Ssese islands i Viktoriasjön. Vi åkte från hotellet där vi bor vid kvart över sju på morgonen och ca 10 min senare började det regna. Och då snackar vi inte det vanliga regnet som brukar hålla på i max 20 minuter, utan det var typ Sverige regn. Himlen var helt grå och det slutade aldrig. Vi som hade planerat att ligga på stranden hela dagen där, och sen se solnedgången. Det blev inte mycket med det. Men det slutade iallafall när vi kom fram, fast det var fortfarande molnigt. Så vi hyrde en roddbåt och gav oss ut på sjön. Den kändes väldigt instabil och vi vågade knappt röra oss av rädsla för att trilla i, men det var rätt kul ändå haha. På kvällen var det middag följt av "bonfire" och musik och dans. Ibland önskar jag att jag var född i Afrika, de har rytmen i blodet och ALLA kan dansa hur bra som helst. Riktigt avundsjuk!
Vi sov i tält, dock fanns det madrasser och filtar så det var ganska bekvämt. Men sjukt mycket mygg och flugor runtomkring, och JÄTTESTORA myror. Och ni som vet hur mycket jag hatar myror kan ju tänka er min reaktion på det. Men jag överlevde det med.

                                                            Båttur!

                                          Vi fick sol på söndagen innan vi åkte hem!

Nu är jag tillbaka "hemma" i Masaka, och idag har vi vart på the restoration center som är en skola, där även vissa av barnen bor, för att göra ett register över alla barnen. Så vi har fyllt i papper med deras namn, HIV status, om de är föräldralösa eller inte, föräldrarnas namn osv. Och så har vi även tagit ett foto på varje barn som ska sättas ihop med deras dokument. Vi fick även komma och prata med nursery klassen, där barnen är ca 4-6 år, och berätta om våra länder. Sen sjöng de lite sånger och dansade för oss, huuuuur söta som helst. Alla vill hålla en i handen eller nudda vid en, och vissa stryker en på armen eller handen för att känna på våran konstiga vita hud!

Nu ska vi snart in till "stan", om man nu kan kalla typ två gator med små affärer/skjul för det. I fredags köpte vi tyg för att sy upp ett par byxor, så ska dit för att prova nu!

Dagarna flyter på här i Masaka, jag vet fortfarande inte exakt vad det är jag ska göra men jag hänger med på HIV/Aids projektet samtidigt som jag försöker få fram någon slags struktur på det hela. Eftersom nästan alla har vart magsjuka de senaste dagarna har allt stannat av lite, så vi har mest slappat. De flesta börjar må bättre nu, och jag hoppas att jag inte ska bli sjuk!

Igår skulle jag och några till iallafall gått till sjukhuset här i Masaka. De skulle hämta oss vid ett, och så skulle vi gå dit. Fast vi visste inte vad vi skulle göra där. Så hela morgonen spenderades läsandes och hängandes på hotellets terass. Vid halv två hade de fortfarande inte kommit och vid det laget var vi rejält uttråkade. Kvart över två kom de till slut och vi gick till sjukhuset, barnavdelningen. Väl där fick vi veta att vi skulle ställa lite frågor. Jaha...om vad? Vi fick improvisera lite, blev mest frågor om varför de var där, hur länge de hade vart där och om de tyckte att något kunde förbättras. Själva besöket gav väl inte direkt jättemycket eftersom vi var väldigt oförberedda, men det var intressant att se ett afrikansk sjukhus. Vid ingången och i korridorerna satt och låg människor i väntan på att få komma in, såg ungefär ut som den typiska bilden man har av ett afrikanskt sjukhus. Folk har kommit långt ifrån för att ta sig dit, och det finns bara sängar för barnen så föräldrarna sover på betonggolvet för att kunna ta hand om dem. De flesta var där pga malaria, och eftersom många inte vet att de måste söka vård snabbt, eller ens har möjlighet att ta sig till sjukhus hade sjukdomen i vissa fall gått så långt att barnen var förlamade, med utvecklingsstörningar. Hemskt att se, och det är uppenbart att det behövs mer utbildning och spridning av information om malaria.

När vi kom tillbaka hängde jag med några andra till en skola för att spela fotboll med barnen. De älskar när man tar kort på dem, och så fort man har tagit ett så vill de titta på det. "Let me see, let me see". Och så skrattar de jättemycket när de får se det. Killarna spelade fotboll med pojkarna, och jag blev ivägdragen för att spela netball, typ basket, med tjejerna. De är så himla söta och det var en jätterolig eftermiddag.

Nu ska vi jobba lite med ett informationshäfte som vi tycker behövs för att skicka ut till volontärer innan de kommer hit, med specifik information om Masaka och Milechild och inte bara om Kampala som det som vi fick var.
Här kommer lite bilder också :) enjoy.

Där vi bodde i Kampala.

Skolan vi besökte igår

This is Africa

Jag har äntligen kommit fram till Masaka där jag kommer att vara de närmsta sju veckorna. De senaste dagarna har varit ganska galna, med mycket nya intryck, en del problem och lite sömn. Jag landade i Entebbe vid kvart över ett natten till tisdag, köade ganska länge för att få visum och kom till slut ut i ankomsthallen för att upptäcka att min ryggsäck inte hade kommit fram. Great. Eftersom jag hade väldigt lite tid mellan mina flyg i Istanbul så hade jag nästan räknat med det, men ändå sjukt störande. Blev iallafall upphämtad och körd till Kampala, kom fram dit vid fyra på morgonen. Gick och lade mig, men kunde inte riktigt sova. Vid sju kom Matthew in och frågade om jag ville följa med på en konferens lite utanför Kampala. Varför inte tänkte jag, hade ju ändå inget speciellt att göra i Kampala och de andra som också skulle till Masaka skulle dit. Så det var bara att slänga på sig kläder och 10 min senare var vi på väg. 

Konferensen var intressant, vissa seminarium var lite onödiga och tråkiga, men det var ändå väldigt intressant att få höra ungdomar från Uganda diskutera hållbar utveckling och internationell hjälp/bidrag. De har en ganska annorlunda syn på saker, och det var lärorikt att höra deras tankar om problem i Uganda och Afrika.

Kom iallafall tillbaka till Kampala på torsdag kväll och var där tills på söndag då vi begav oss mot Masaka. Min ryggsäck hade även kommit då, så var och hämtade den på flygplatsen på lördagen. Det var ett äventyr i sig att ta "matatu" dit, en sorts minibuss som används som taxi. Man vinkar bara in den från vägkanten och åker med en bit och hoppar av där man vill. Väldigt smidigt och billigt, men de klämmer in så många de kan så inte alltid bekvämt och jag vill inte ens tänka på vad som skulle hända om man krockade. 

Så nu är jag i Masaka, här bor vi alla interns på ett hotell/hostel som är ganska fint. Eller ja, helt okej. En av duscharna har till och med varmvatten! Lyx. Det är dock för många volontärer här för tillfället, i natt sov jag i en säng som tillhör en annan tjej som är bortrest, men hon kommer tillbaka idag så jag vet inte riktigt hur de ska lösa det. Vi får se helt enkelt. Det är bara att gilla läget. Allt är väldigt oorganiserat och rörigt, tidsuppfattningen är obefintlig. Ska man mötas vid nio kommer folk i bästa fall halv tio, eller tio. Och enda förklaringen man får är this is africa. Men som sagt, man gillar läget. Och det är faktiskt förvånansvärt lätt att bara falla in i den lugna rytmen här.

Vad gäller mitt projekt så kan jag glömma alla förväntningar jag hade innan, för de kommer förmodligen inte infrias. Allt är som sagt väldigt ostrukturerat, och vi är alldeles för många volontärer på för få projekt. Många har klagat på att de inte har något att göra, eller att det de gör känns meningslöst så vi hade ett möte i morse om att vi behöver en klarare struktur. Så jag har nu tagit på mig ansvaret för att strukturera upp det hela, framförallt för mitt HIV/AIDS projekt men också generellt för hela organisationen. Så jag och en annan kille har suttit och försökt planera vad vi behöver göra, så nu väntar vi på att Martin som är "chefen" ska ge oss informationen vi behöver, exempelvis deras lång- och kortsiktiga mål, finansieringsinformation etc. Ett problem har varit att det inte har funnits tillräckligt med pengar för att driva de olika projekten, utan många volontärer har blivit tillsagda att om de vill att deras projekt ska kunna fortsätta måste de bidra med pengar. Vilket inte är riktigt rätt eftersom vi faktiskt kommit hit för att jobba, och redan har betalat en hel del. 

Så jag lär ha en hel del att göra de närmsta dagarna/veckorna! Vi får se hur det går. Ska försöka uppdatera så ofta jag kan, så det inte blir såhär extremt långa inlägg. Men som sagt, this is africa och man vet aldrig vad som kommer hända.