Dagarna flyter på här i Masaka, jag vet fortfarande inte exakt vad det är jag ska göra men jag hänger med på HIV/Aids projektet samtidigt som jag försöker få fram någon slags struktur på det hela. Eftersom nästan alla har vart magsjuka de senaste dagarna har allt stannat av lite, så vi har mest slappat. De flesta börjar må bättre nu, och jag hoppas att jag inte ska bli sjuk!

Igår skulle jag och några till iallafall gått till sjukhuset här i Masaka. De skulle hämta oss vid ett, och så skulle vi gå dit. Fast vi visste inte vad vi skulle göra där. Så hela morgonen spenderades läsandes och hängandes på hotellets terass. Vid halv två hade de fortfarande inte kommit och vid det laget var vi rejält uttråkade. Kvart över två kom de till slut och vi gick till sjukhuset, barnavdelningen. Väl där fick vi veta att vi skulle ställa lite frågor. Jaha...om vad? Vi fick improvisera lite, blev mest frågor om varför de var där, hur länge de hade vart där och om de tyckte att något kunde förbättras. Själva besöket gav väl inte direkt jättemycket eftersom vi var väldigt oförberedda, men det var intressant att se ett afrikansk sjukhus. Vid ingången och i korridorerna satt och låg människor i väntan på att få komma in, såg ungefär ut som den typiska bilden man har av ett afrikanskt sjukhus. Folk har kommit långt ifrån för att ta sig dit, och det finns bara sängar för barnen så föräldrarna sover på betonggolvet för att kunna ta hand om dem. De flesta var där pga malaria, och eftersom många inte vet att de måste söka vård snabbt, eller ens har möjlighet att ta sig till sjukhus hade sjukdomen i vissa fall gått så långt att barnen var förlamade, med utvecklingsstörningar. Hemskt att se, och det är uppenbart att det behövs mer utbildning och spridning av information om malaria.

När vi kom tillbaka hängde jag med några andra till en skola för att spela fotboll med barnen. De älskar när man tar kort på dem, och så fort man har tagit ett så vill de titta på det. "Let me see, let me see". Och så skrattar de jättemycket när de får se det. Killarna spelade fotboll med pojkarna, och jag blev ivägdragen för att spela netball, typ basket, med tjejerna. De är så himla söta och det var en jätterolig eftermiddag.

Nu ska vi jobba lite med ett informationshäfte som vi tycker behövs för att skicka ut till volontärer innan de kommer hit, med specifik information om Masaka och Milechild och inte bara om Kampala som det som vi fick var.
Här kommer lite bilder också :) enjoy.

Där vi bodde i Kampala.

Skolan vi besökte igår

This is Africa

Jag har äntligen kommit fram till Masaka där jag kommer att vara de närmsta sju veckorna. De senaste dagarna har varit ganska galna, med mycket nya intryck, en del problem och lite sömn. Jag landade i Entebbe vid kvart över ett natten till tisdag, köade ganska länge för att få visum och kom till slut ut i ankomsthallen för att upptäcka att min ryggsäck inte hade kommit fram. Great. Eftersom jag hade väldigt lite tid mellan mina flyg i Istanbul så hade jag nästan räknat med det, men ändå sjukt störande. Blev iallafall upphämtad och körd till Kampala, kom fram dit vid fyra på morgonen. Gick och lade mig, men kunde inte riktigt sova. Vid sju kom Matthew in och frågade om jag ville följa med på en konferens lite utanför Kampala. Varför inte tänkte jag, hade ju ändå inget speciellt att göra i Kampala och de andra som också skulle till Masaka skulle dit. Så det var bara att slänga på sig kläder och 10 min senare var vi på väg. 

Konferensen var intressant, vissa seminarium var lite onödiga och tråkiga, men det var ändå väldigt intressant att få höra ungdomar från Uganda diskutera hållbar utveckling och internationell hjälp/bidrag. De har en ganska annorlunda syn på saker, och det var lärorikt att höra deras tankar om problem i Uganda och Afrika.

Kom iallafall tillbaka till Kampala på torsdag kväll och var där tills på söndag då vi begav oss mot Masaka. Min ryggsäck hade även kommit då, så var och hämtade den på flygplatsen på lördagen. Det var ett äventyr i sig att ta "matatu" dit, en sorts minibuss som används som taxi. Man vinkar bara in den från vägkanten och åker med en bit och hoppar av där man vill. Väldigt smidigt och billigt, men de klämmer in så många de kan så inte alltid bekvämt och jag vill inte ens tänka på vad som skulle hända om man krockade. 

Så nu är jag i Masaka, här bor vi alla interns på ett hotell/hostel som är ganska fint. Eller ja, helt okej. En av duscharna har till och med varmvatten! Lyx. Det är dock för många volontärer här för tillfället, i natt sov jag i en säng som tillhör en annan tjej som är bortrest, men hon kommer tillbaka idag så jag vet inte riktigt hur de ska lösa det. Vi får se helt enkelt. Det är bara att gilla läget. Allt är väldigt oorganiserat och rörigt, tidsuppfattningen är obefintlig. Ska man mötas vid nio kommer folk i bästa fall halv tio, eller tio. Och enda förklaringen man får är this is africa. Men som sagt, man gillar läget. Och det är faktiskt förvånansvärt lätt att bara falla in i den lugna rytmen här.

Vad gäller mitt projekt så kan jag glömma alla förväntningar jag hade innan, för de kommer förmodligen inte infrias. Allt är som sagt väldigt ostrukturerat, och vi är alldeles för många volontärer på för få projekt. Många har klagat på att de inte har något att göra, eller att det de gör känns meningslöst så vi hade ett möte i morse om att vi behöver en klarare struktur. Så jag har nu tagit på mig ansvaret för att strukturera upp det hela, framförallt för mitt HIV/AIDS projekt men också generellt för hela organisationen. Så jag och en annan kille har suttit och försökt planera vad vi behöver göra, så nu väntar vi på att Martin som är "chefen" ska ge oss informationen vi behöver, exempelvis deras lång- och kortsiktiga mål, finansieringsinformation etc. Ett problem har varit att det inte har funnits tillräckligt med pengar för att driva de olika projekten, utan många volontärer har blivit tillsagda att om de vill att deras projekt ska kunna fortsätta måste de bidra med pengar. Vilket inte är riktigt rätt eftersom vi faktiskt kommit hit för att jobba, och redan har betalat en hel del. 

Så jag lär ha en hel del att göra de närmsta dagarna/veckorna! Vi får se hur det går. Ska försöka uppdatera så ofta jag kan, så det inte blir såhär extremt långa inlägg. Men som sagt, this is africa och man vet aldrig vad som kommer hända.